Vår lille son gråter oerhört sällan. De få gånger han gråter kan vara när han vaknar och säkert drömt något läskigt (undrar vad bäbisar drömmer om för läskigt, svårt att föreställa sig) eller av andra lätt förståeliga skäl. Men idag dök det upp en situation som jag har svårt att förklara. Han satt snäll, rund, ung och glad i mammas knä. Vanliga ljud runtomkring. Plötsligt rapar mamma, varpå Sillmjölkehelm börjar störttjura. Otröstlig i säkert 30 sekunder (mycket långt för att vara honom) och sedan inte glad förrän efter någon minut. Det är inte första gången som mamma rapar (jag kommenterar inte det närmre) men första gången den här reaktionen kom. Den enda logiska förklaringen är att hans mardrömmar har en ljudkuliss av mammas rapar.

Min stora skräck är att något ska hända min lilla skatt. Jag läste om den tremånaders baby som dog för att en katt hade lagt sig för att sova i barnvagnen över babyns ansikte, varpå barnet hade kvävts.

Före jag själv fick barn (eller barnet fanns i magen egentligen) så tyckte jag att sådana händelser var hemska, men eftersom jag inte direkt kunde sätta mig in i situationen så passerade sånt mitt medvetande ganska lättvindigt.

Nu är det en helt annan sak. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag skulle reagera om det hände Vilhelm något, men jag är säker på att jag skulle vara helt förstörd. Föräldrarna i fallet ovan kan omöjligen lastas för det som hände, men hade jag varit förälder hade jag nog plågats hela livet av tankar av skuld. "Varför tittade jag inte till honom oftare så kanske det här aldrig hade hänt" och sånt. Ofattbart, jag lider verkligen med föräldrarna och hoppas att dom inte klandrar sig själva för hårt.

Det gled över till fullt allvar här ett tag, det kommer inte att upprepas så ofta på den här bloggen.