Ni som har träffat min son mer än en timme vet att han är en av de gladaste människorna i världen. Därför är det ovant och extra hjärtskärande när han blir ledsen. Som i kväll.

Pappa träffade Jonas utanför porten på jobbet och promenerade till skärmarbrink. Därefter så blev det tunnelbana hem. Snabbhandling och hem och göra piskfinnar med remoladsås. Egengjorda fiskpinnar (testa, det är milsvid skillnad) och egengjord remouladsås (baserad på egengjord majonnäs såklart, annars är det ingen egengjord remouladsås, visst?). Det tog hursomhelst lite längre tid än beräknat, och Jenny var tvungen att gå på träning. Pappa fick sköta hela nattningen (grötning, bad, läsning, sång och matning med pumpad mjölk). Det gick bra och han somnade utan större dramatik. men 40 minuter senare vaknar han med gråt, vilket i och för sig inte är ovanligt. Jag tar upp honom men han fortsätter gråta (händer också ibland, innan har vaknar/somnar om). Efter ganska exakt 40 sekunders gråt kliver mamma in genom dörren och tar över. Det hjälper icke. Han fortsätter gråta och vill inte ens ha bröstet. han är ledsen i säkert 15 minuter och pappa fick ont i själen. han åt dock lite efter det, och pappa nattade om samtidigt som mamma duschade. Skönt nog så somnade han om sen. Vi får se hur natten blir...

Vi testade med ett av favoritnöjena som brukar vara ett säkert kort, men det funkade inte. Här kan ni se hur det brukar se ut när han utövar sin favoritsport att faschineras av sig själv framför spegeln, en sport som för övrigt verkar utövas långt upp i tonåren hos många kvinnliga bloggare...


Han är också mån om att andra har det roligt, här ser vi när han försöker roa pappa med gott resultat