Jag såg bilden nedan och tappade fattningen.

Fullständigt.

Ärligt, Smärtsamt, glädjeböljande, frustrerande, trånande och melankoliskt sorgset. Lyckligt och gråtmilt på samma gång.

Bilden föreställer inget mer märkvärdigt än min son på språng i sin soldräkt. Vi som känner honom ser direkt att det här är en liten pojke som just busat med någon och flyr för allt vad dräkten håller. Trygg, säker, lycklig.

På ett sätt så avundas jag honom, samtidigt som jag är i samma tanke känner de varmaste känslor jag känt i hela mitt liv vilket gör mig rädd på ett bra sätt.

-----------------------------------

Det är med väldigt få  som jag på allvar diskuterat min pappa med. Jag har ingen som jag diskutarar min pappa med fullt ut. Pappa dog 1999 och det är länge sen. Jag tänker på honom ibland, oftast i tankegångar av vad han har missat i mitt liv, att han är farfar och sånt.

Nu när jag ser min egen son springa omkring på det ställe som jag själv kan räkna 920 av mina 1000 bästa minnen i livet ifrån, så inser jag på något sätt hur mycket jag saknar min egen pappa. Det är faktiskt inte bara känslorna av att han missat mitt liv som gör ont, utan att jag faktiskt missat hans liv. Jag ser mig själv så oerhört tydligt i min egen son, och jag är så ledsen för min älskade pappas skull att han aldrig fick träffa Vilhelm.

Det här sker för sent för mig själv, men jag saknar dig så oerhört pappa. Den här bilden är en hyllning till dig och mig och så som jag minns våra bästa stunder.

Ditt vackra barnbarn Vilhelm som fyller två idag.